Mot Östersund eller som de heter på thailändska Khao Kho. Det är småvägar tvärs över landet som vi färdas på. En mycket bahaglig temperatur för en bilfärd, tidigt på morgonen runt 16-17 grader celsius. Tanken med att börja dagen tidigt var att äntligen försöka bryta den mångmångåriga vanan att komma i säng efter midnatt och vakna runt 09.00, av många med andra vanor ansett som förmiddag, inte morgon. Jag är född klockan 23.00 och hävdar att jag började min sovcykel på kvällen och kunde därför ogärna gå och lägga mig när jag precis blivit född till världen. Det finns ingen statistik angående födelsetid och sovvanor men  det går att använda som kognitiv bias för att stanna uppe efter midnatt.

All ni som läser vinklarna vet förmodligen att Khao Kho i Petchabun provinsen är ett favoritmål för oss. Det är jordgubbslanden och kaffeodlingarna som drar och förstås vädret från slutet av november till ända in i slutet på februari. För att komma till Phetchabun från Kamphaengphet  passerade vi Phitsanulok och i den provinsen ligger Kaeng Sopha Waterfall (orkar ni med ett till) och ytterligare en nationalpark Thung Salaeng Luang och det är Wang Thong floden som bidrar med vattnet. Cirka 70 km från Phitsanulok  på landsvägsnummer 12.

Vattenfallet är spektakulärt med sina många nivåer, fallhöjden är svindlande och fallet består av klippformationer som har gett  fallet epitetet Thailands Niagara. Men något Niagara är det inte och vilket vattenfall kan jämföras med det? Det är värt att besöka och kanske framförallt för att det finns mängder av platser att campa och gott om soptunnor (i olika färger för sopsortering tror vi). För att hitta det här fallet frågade vi google map men blev vilseledda. Som genom ett under dök infarten till vattenfallet upp och efter en två kilometers grusvägskörning var vi framme. Medhavd färdkost konsumerades med vattenfallets brus som bakgrundsmusik för själen.

Vi befann oss lite norr om dagens slutmål och förvånades åter över de fantastiska vägarna med tre filer över bergskammarna. Den här gången hade vi för avsikt att få svar på några frågor som rör vindkraft i området Khao Kho. Thailand försöker att hitta andra energikällor än vattenkraft och att elda fossila bränslen. En högplatå med ständig vind är ett bra ställe att försöka förbättra miljön genom att producera förnybar och ”ren” energi.  Det finns många vindkraftverk i Thailand och många av dem är ett samarbete mellan stat och den privata sektorn.  De 24 vindturbinerna i Khao Kho  är placerade  1 050 meter över havet och producerar 2.5 Mw per turbin. Det är General Electric som finansierat bygget och för tillfället tillgodoser Khao Khos vindkraft cirka 20% av provinsen elbehov. Det är mäktiga ”väderkvarnar” med en höjd av 110 meter och ett vingspann på 59 meter. Don Quijote hade nog avstått från att försöka vinna över de här jättarna, även med vapendragare Sancho Panza vid sin sida.

Vid vattenfall bildas byar bestående av salustånd och det sker naturligtvis också runt de välbesökta vindturbinerna.  Eftersom 24 vindturbiner  står på rad blir ytan med salustånd vidsträckt men ändå fungerande som en enhet.  Vi reser ju gärna till Khao Kho för jordgubbarna och kaffet och det fick vi i stora doser i år också. November är lite tidigt för rödmogna jordgubbar i mängder men det finns, cirka 100-120 baht per kilo vid vårt besök. Avocado är en annan  produkt som säljs i massor och går alldeles utmärkt att äta,  itudelad på mitten, med sked.

Vi har förstått nu att tiden mellan november och februari är campingmånader då thailändare äntligen får använda sina vinterkläder, i alla fall norrut och på högplatåer. Det ser ut som en igloo men är ett tält det finns ingen duschmöjlighet inne i tältet men märkligt nog finns ett luftkonditioneringsaggregat. Allt nytt måste ha ett namn och ”tältet” kallas ”bubble-igloo”. Finns i olika utföranden och för de som vill sova under en stjärnhimmel finns en transparent version. Som vanemänniskor valde vi att bo på vår vanliga resort i ett traditionellt rum med badrum och sängar. Balkongen vätte ut mot en liten fiskdamm och det hände att de som försökte fiska fick napp. Vi ska inte trötta ut våra läsare med att åter prisa Khao Kho, för de som vill läsa mer om området rekommenderar vi att söka på artiklarna i tre delar På jakt efter kyla och jordgubbar från 2016.

”Ni måste åka till Loei, sa han vi hyrde utav. Det kändes väl som ett bra tips så varför inte. Vi vaknade tidigt och näsan pekade nu lite åt nordost. Det skulle ta lite drygt tre timmar att komma till Loei på landsväg nummer 12 som så smånigom kastade om siffrorna till 21. Vi färdades fortfarande på bra vägar men hade lämnat Phetchabuns högplatå.  Väl framme i Loei frågade chauffören ”ska vi stanna i Loei eller åka vidare till Chiang Khan det tar bara en timme och vi kan bo vid Mekong-floden”. Efter en kort diskussion blev det Chiang Khan och kanske var vi lite sent ute för att få ett bra hotell. Nej vi använder ingen boknings-site utan kör på känsla. Från Loei till Chiang Khan använde vi väg 201.

Om ni inte vill köra själva och ordna boendet dag för dag kan vi rekommendera att ta kontakt med CK:s Resor, klicka på bannern.

När vi vaknade en helt vanlig onsdagsmorgon av bytuppens galna morgonstök  visste vi, att efter grottutforskning skulle näsan fortfarande peka norrut. Vi hade egentligen ingen direkt färdplan men tanken var att vi skulle nå Myanmars sydspets innan vi skulle vika av österut. Vi gjorde som vanligt, tog dagen som den kom. Att ”fika” är en viktig del av resandet och vi hittade ofta små mysiga caféer utefter vår färdväg. Så också den här resdagen. Ett medelålders par hade slagit upp en cafékiosk framför sitt hus och det var dags för en paus. Det visade sig att mannen i huset härstammade från Ang Tong samma provins som min frus föräldrar, samtalet flyter enklare när det finns en gemensam nämnare. Det blev en längre pratstund än vi tänkt oss mycket beroende på att caféägarna var pratsamma och ville absolut delge oss en upplevelse de haft lite längre norrut. Ett besök på ett fantastiskt vattenfall blev således vår färdplan.

Khlong Lan Waterfall ligger som sig bör i Khlong Lan National Park i provinsen Kamphaengphet. Hundra meter högt och fyrtio meter brett med mycket vatten efter allt regnande blir ett imponerande vattenfall. Vattnet kommer från Thanon Thongchais bergskam med en högsta punkt av 1 439 meter. Bergskedjan är ett vidsträckt komplex med åtskilliga mindre vattenfall och strömmande vattenvägar.

Men innan vi nådde nationalparken passerades mängder med små byar på en mängd småvägar. Det slog oss att Thailand har en levande landsbygd. Det finns människor i rörelse överallt och varje liten by har en polisstation, postkontor, bilreparatör, säljare av nödvändigt material för husunderhåll och ställen att äta förstås. Det är heller ingen brist på någonstans att bo och ett bemannat bankkontor som både tar emot och ger ut kontanter finns i nästan varje by. Bensinstationer finns alltid, personbilar, motorcyklar och jordbruksredskap behöver drivmedel.   

När vi kände oss liten vilsna går det att använda googlemap förstås men ännu bättre är att fråga ortsbefolkningen om vägen. Ett alldeles utmärkt sätt att starta ett samtal och samtidgt få lite information om områdets för- och nackdelar. En kvinna kom farande på sin cykel i en nerförsbacke och att hon anade att vi behövde få svar på några frågor tyder på god varseblivningsförmåga. Hon ville inte bli av med farten utför men pekade neråt i backen och vi förstod att hon skulle stanna till längre ner. Vi vände och följde efter henne nerför backen och mycket riktigt hade vi varit på väg i fel riktning. Det är inte alltid rätt att åka dit näsan pekar.

Att utforska Thailands ”north central plain” via småvägar, nytt vägnummer varje halvtimme, är ibland några kilometer på dåliga vägar. En landsbygd lever inte om det inte finns barn och det finns det i det här området. Den vanligaste vägskylten är School Zone Reduce speed, lite som en by en skola. En turistattraktion som Khlong Lan Waterfall gör också sitt till för att göra landsbygden levande. Det är en självklarhet att det växer upp säljstånd och små butiker i direkt närhet till en plats som drar många besökare. Faktiskt bildas en egen liten moobaan runt vattenfallet. Khlong Lan är ett rent fyrverkeri av vatten och luften fylls av dis från den mäktiga fallhöjden.

Vi bestämde oss för att bo på en närliggande resort (Wanalee) fastän det var tidig eftermiddag. Vi hade ju bestämt oss för att inte skynda oss att ha ledigt.  Vattnet från fallet bildade en liten brusande å som rann igenom resorten, ett träd med tillräckligt kraftiga grenar för att fästa en gunga i, stod mitt i den milda forsen. För 600 baht blev det en natts boende och frukost för två nästa morgon. Nu pekade näsan österut. Resan från Khlong Lan Waterfall, till vad som skulle bli den mest oplanerade destination, Chiang Khan, kan jämföras med en tripp från Storlien till Umeå via Östersund. På småvägar blir det närmare 600 km med begränsad hastighet så vi hade inte för avsikt att nå Chiang Khan redan nästa dag. Fortsättning följer.

Hua Hin Jazzfestival är också en del av den inhemska turismen och både fredagen den 4:e och lördagen den 5:e december drog stort antal besökare till Hua Hins strand. I år var det många storband på scenen, bildade av musikstundenter från Bangkok. Höjdpunkten båda kvällarna var Koh Saxman med sin energiska stil att hantera en saxofon. Vi har följt honom de senaste tjugo åren och han blir allt bättre år för år. Dessutom ger han unga musiker en chans att visa upp sig för publik. Hans normala band fanns på plats och då blir det mer funk än jazz vill vi påstå. Koh har inget ego och låter alla i bandet skina dessutom låter han vokalissor ta plats trots att han är en mycket habil sångare själv. Eftersom den 5:e december är Rama IX (Kung Bhumibol Aduljadet) födelsedag, tillika farsdag, var det naturligt att rendera ett speciellt musikstycke till hans ära. Det blev stämningsfullt när publiken tände sina mobiltelefoner (förr var det tändare) för att drönare som flög runt scenen skulle få fina bilder. Ingen kan som Koh Saxman hantera en saxofon och de rena tonerna är godis för öronen.